Brott och Straff

Skrivet av August, sön, 2008-02-03 20:47 Ämnen: Kultur och Teater. Kommentera!

Mina teaterpäron släpade med mig till Göteborg över helgen för att gå på teater. Vi har sett Backa Teaters tre uppsättningar av Dostojevskijs Brott och Straff – en för lågstadiet, en för mellanstadiet och en för gymnasiet/vuxna.

Föreställningarna har fått bra recensioner (Expressen, DN). Jag tar en i taget:

Dumstrut

Lågstadieföreställningen, regisserad av Lars Melin, är en samling scener om att vara schysst eller inte mot varandra, karaktärerna funderar över vilket straff som är rimligt för att till exempel ha förstört ett slott som de andra byggt tillsammans. Med en tilltalande lättsamhet tar man upp de grundläggande frågeställningarna i Dostojevskijs mastodontroman. En av karaktärerna samtalar med Gud, ett samtal som abrupt tar slut när han frågar Gud: »Men du som bestämmer allt, varför låter du människorna lida?«

Jag gillar föreställningen, den har ett moraliskt tilltal som jag uppskattar. Dock känner jag att jag nog skulle ha uppskattat den betydligt mycket mer om jag hade varit i rätt ålder, så där 7–10 år...

Att döda ett tivoli

Mellanstadieföreställningen har till skillnad från Dumstrut en ordentlig handling och ett mer utarbetat persongalleri. Några av karaktärerna från boken dyker upp här, om än i viss förvrängd form. Föreställningen handlar om Mikael, en ganska töntig kille, som bygger ett tivoli i skogen. Mikaels pappa har skulder till maffian och går i självmordstankar, men får nytt hopp när tivolit visar sig vara en succé. Allt kastas dock omkull när någon förstör hela tivolit med en yxa.

Föreställningen är regisserad av Öllegård Goulos. Handlingen är skickligt utmejslad, med en otrolig träffsäkerhet och gripande personlighet. Trots att jag är långt äldre än målgruppen uppskattar jag föreställningen enormt (det är i mitt tycke den bästa av de tre). Mats Blomgren gör en riktigt bra insats som Mikaels pappa Andrej. Den lågmälda, ganska beskyddande figuren utgör en bra kontrast mot Dunjas nästan småpsykopatiska personlighet.

Som i storebror cirklar allt runt straffet. Vad är ett rimligt straff? Ska alla straffas lika mycket? Är allt bra efter man sagt förlåt? Föreställningen väcker många känslor och tankar. En timma och tjugo minuter mästerverk!

Brott och straff

Så slutligen kronan på verket. Dostojevskijs Brott och straff i regi av Mattias Andersson. På en oerhört bred scen begås ett brott. Pantlånerskan Aljona Ivanovna och hennes gravida städhjälp mördas brutalt av Rodja Romanovitj Raskolnikov. Mordet föregås av samvetskval och en övertro på sig själv, en iver att vilja vara bättre än alla andra. Raskolnikov spelas av Joel Kinnaman, som gör ett halvdant jobb. Lite för högljutt, lite för mycket.

Annars är det riktigt bra. Dostojevskijs persongalleri tas väl omhand, med kommisarien och Raskolnikovs systers fästman Luzjin som riktiga höjdpunkter. Ett annat genidrag är musikerna, som en liten stund in i pjäsen blir polisens musikkår – ett välkommen andetag i allvaret.

För det är vad det handlar om. En historia med så mycket filosoferande om det onda och goda i människan. Att känna skuld, vara skyldig och få skulden är inte samma sak. Raskolnikovs känslomässiga vansinnesfärd mot att erkänna sig själv skyldig till mordet på två oskyldiga är hisnande och gripande. Som i Tivoliföreställningen är frågeställningarna och filosoferandet oerhört intressant.

Föreställningen är riktigt bra, inte lika skarp som »tvåan«, dock. Skulle Raskolnikov varit lite mer nyanserad och lite mindre bräkig skulle det varit full pott, men det är fortfarande en riktig höjdarföreställning. 

Ämnen: Kultur och Teater. Kommentera!